Paus

Som de flesta av er säkert märkt så skriver vi inte så mycket här längre. Det finns en mängd olika anledningar till det, hälsa, ork, tid för att nämna några, men vi behöver inte gå in på det mer.
Om någon är intresserad av att vara med och skriva när vi startar upp igen så får ni väldigt gärna höra av er till någon av oss.
Till dess:
Alma skriver Ett oskrivet blad.
Hannah har slutat blogga men kommer snart börja skriva krönikor för Syre.
Rasmus kommer inom kort börja blogga igen på A sorta mission.

Gott nytt år,
och kom ihåg att rösta rött.

IS vill att du ska hata muslimer

När jag skriver det här vet vi inte vilka som ligger bakom terrorattackerna i Paris, men mycket pekar på att det rör sig om IS eller någon liknande grupp av islamistiska fundamentalister. Dåden är fruktansvärda, och det finns en risk att de kommer få stora konsekvenser runt om i Europa.

I grund och botten verkar det förstås som en fruktansvärt dålig taktik från galningarna, eftersom det bara tjänar till att få folk att hata dem ännu mer och göra dem mer beslutsamma i sin vilja och sina försök att få stopp på de här terrorgrupperna, men det handlar inte riktigt om det. IS och deras gelikar gör i första hand de här dåden för att öka misstänksamheten och hatet mot muslimer i Europa. De vill driva in en kil mellan muslimer och västvärlden, vilket de tror kommer leda till att fler muslimer får en pissigare tillvaro och att då fler tar upp vapen tillsammans mot västvärlden. När en grupp pressas hårt så blir den mer radikal, och om Europa börjar särbehandla muslimer mer så kommer fler av dem gå med i terrorgrupper som en form av självförsvar.

Den här principen gäller förstås inte bara muslimer, utan den är genomgående för mänskligheten. När en grupps situation blir tuffare och de får allt mindre att förlora så kommer fler individer i gruppen att radikaliseras. För att förenkla det hela en smula kan man säga att folk får mindre att förlora och antipatin de möter gör att de slutar känna samhörighet med samhället i stort, vilket får vissa individer, men långt från alla eller ens en majoritet, att själva börja främja sig.

Kort sagt: Att döma hela gruppen muslimer för några galningars agerande kommer bara vara att spela IS i händerna. Då vinner de. Det är dessutom ologiskt, eftersom är det någon grupp som IS mördar så är det andra muslimer. Jag tänker inte be folk att inte hata, men ska ni hata några så hata de ansvariga, inte alla muslimer.

Manlighet och tystnadskulturen

Här kommer det där inlägget. En man som ondgör sig om hur svårt det är att vara man i en patriarkal värld, och ni börjar fråga er vad som egentligen hänt med Rimligheten. Har det tagits över av antifeministiska MRA-personer?

Nej, riktigt så illa är det inte. Men Rimligheten startades med målet att fördjupa diskussionen och lyfta fram nya perspektiv, och det är lite det jag tänkt göra. Men innan vi börjar ska det givetvis fram en disclaimer av något slag. Med det här inlägget säger jag förstås inte att det är svårare att vara man än att vara kvinna eller att inte passa in i den binära könsnormen. Det borde vara uppenbart att det inte är det jag menar eftersom det inte är det jag kommer att skriva, men i och med det extremt polariserade debattklimatet är man ofta så illa tvungen att precisera sig. Så det gör jag nu.


Hej män, vi måste prata.

På ett plan vet vi förstås alla hur det är att vara män, men samtidigt går det inte att sticka under en stol med att våra upplevelser skiljer sig väldigt mycket från varandra. Det vi däremot har gemensamt är att vi alla i någon mån är påverkade och måste förhålla oss till den manliga könsrollen, alltså den norm som finns om hur man bör bete sig som man. Folk når upp till den här normen olika bra och det skapar en form av statushierarki, som kallas för hegemoni, baserat på hur bra man passar in i den här formen. Ju mer du når upp till könsnormen, desto högre status får du. Både inom mansgruppen, men också i samhället i stort.

När jag pratar om mansrollen så syftar jag inte på den här hjärndöda machokillen som har muskler stora som hus men beter sig som en grottmänniska. Det är krångligare än så, och även om macho är en stor del av mansrollen så är det inte allt. Saker som efterfrågas är, förutom att vara macho, framgång, styrka, kompetens, okänslighet, logiskhet, att stå pall och att inte ta skit. Återigen så är det här en förenkling, men det känns som att de flesta av oss ändå har en bild av hur vi förväntas vara som män.

Problemet med det här är att det, även om vissa av egenskaperna är avgjort positiva, skapar en stenhård press på oss att anpassa oss, och ställer orimliga krav på hur vi bör vara för att accepteras. Det här för också med sig att vi pressas till att lägga oss till med beteenden som kan vara destruktiva både för andra men framför allt för oss själva. Kort sagt så hamnar vi i kläm mellan hur vi förväntas vara och vilka vi faktiskt är och mer eller mindre tvingas att dölja eller trycka ned delar av oss själva för att kunna passa in.

Den manliga könsrollen är extremt oförlåtande. Jag vill egentligen inte jämföra med den kvinnliga könsrollen eftersom det är väldigt svårt för majoriteten av människor att veta hur det är att tillhöra ett annat kön, så jag kan ärligt talat inte säga om den kvinnliga könsrollen är mer flexibel än den manliga, men på ett plan känns det så. Jag tror det framför allt beror på att kvinnor under väldigt lång tid haft en rättighetsrörelse full av fantastiska eldsjälar som under historiens gång kämpat stenhårt för att öka acceptansen för kvinnor att avvika från könsnormerna. Framför allt så finns feminismen där som ett stöd att söka sig till om man vill bryta mot normerna, så att man slipper vara helt och hållet ensam.

Vi har ingenting liknande. De gånger grupper börjat starta som talat om ”maskulinism” eller ”mansrättsaktivism” så har de oftast bestått av människor som är intresserade av att klaga på feminister snarare än att själva kämpa för mäns problem. Det här beror faktiskt till stor del på mansrollen i sig. Män förväntas lida i det tysta och stå pall när det händer dåliga saker. Man ska härda ut istället för att söka stöd, och därför händer det inget. Men det måste bli ett stopp med det här, och vi måste tillsammans börja prata om det. För det gör vi inte i dagsläget. Vi har en tysthetskultur där vi soppar de här problemen under mattan. Och det håller inte längre.

Men Rasmus, invänder någon kanske nu, populärkulturen fullkomligt kryllar ju av män som talar om sin smärta och sina svårigheter. Ulf Lundell, Marcus Birro, Håkan Hellström, Jocke Berg, Björn Ranelid, med flera. Och de hyllas väl till tusen för sin känslighet?

Nja, det är väl en sanning med modifikation. Först och främst så är de inte lika många som man skulle kunna tro. De finns, absolut, men de är ändå inte sådär extremt vanliga. Vidare så pratar majoriteten av de män som visar sig svaga i rampljuset om sina svårigheter, inte mäns. Det är ett individuellt lidande som lyfts fram, inte ett strukturellt. Marcus Birro skriver om hur svårt det är att vara Marcus Birro, inte om hur svårt det är att vara man.

Det handlar även om att det som tas upp väldigt ofta om antingen någon form av existentiell ångest, eller om brusten kärlek. Det är de två områden då det kan vara åtminstone halvokej för en man att visa sig svag på. Den existentiella ångesten är en djup och grubblande svårmodighet som i grund och botten är rätt manlig eftersom det handlar om Viktiga Frågor™ som det är uppmuntrat för en man att ägna sig åt. Kärlekssorgen handlar istället om kvinnor (homosexuella män som talar om kärleksproblem blir överlag inte hyllade på samma sätt), och det är också förväntat att en man ska vara väldigt intresserad av kvinnor.

Men huvudanledningen till att de kan göra det här är för att de redan sitter på ett stort socialt och kulturellt kapital. Det är mer okej för en man som redan har relativt högt status att bryta mot normerna, än vad det är för en man som saknar samma flärd. När Håkan Hellström sjunger om sin tonårssmärta blir det känsloladdat attraktivt och medryckande eftersom han är en snygg popartist med hög status som använder ett högstatusmedium för att uttrycka det på. När Klas-Göran, femtiofyraårig överviktig lastbilschaufför med prostatabesvär pratar om hur han känner sig värdelös och oälskad och undrar om han kommer orka längre till så är det inte lika coolt. Så Håkan Hellström får en grammis, medan Klas-Göran knyter en snara i garaget.

Det här är inte menat som en kritik mot de här högstatusmännen, minst av alla Håkan Hellström, de gör stor nytta (på den här punkten, Birros abortkritik är inte glömd), utan jag använder det som ett exempel för att illustrera hur statusen påverkar vad som är okej och inte okej att göra.

Slutligen ska det också tilläggas att de män som är öppna och sårbara offentligt i mångt och mycket betraktas med mycket stor misstänksamhet av allmänheten i stort, och särskilt av det manliga kollektivet. Att någon som visat sig sårbar och pratat om det som är jobbigt anklagas göra det för att få ligga är inte alls ovanligt, och det är inte heller sällsynt att han börjar klassificeras som någon pretentiös form av artiste, som försöker göra karriär eller få uppmärksamhet genom det påstådda lidandet. Och vi ska inte tala om den vanligaste deflektionen av de alla gällande de här frågorna. Kanske är han bara lite överkänslig och gnällig?

Hur ska vi då göra för att bryta det här mönstret?
Att söka stöd för könsöverskridande beteenden i det manliga kollektivet är svårt. Mycket svårt. Vi män polisierar varandra skoningslöst, och varje avsteg från könsnormen uppmärksammas och bestraffas omedelbart och stenhårt. Det här beror på att vi i grund och botten fostras till att se varandra som konkurrenter, om status, kvinnor, makt, osv, och varje tecken på svaghet blir något att poängtera och håna för att höja upp sig själv en smula i statusordningen. Det här sker inte alltid, eller ens oftast, i form av elakheter och våld, även om det också förekommer. Istället sker det inom kompisgängen med hårda skämt och gliringar. Statuskampen är i mångt och mycket undermedveten. Det finns alltså ett täcke av kamratskap över beteendepolisierandet, och det görs inte med illvilja. Det är bara en naturlig del av jargongen.

Och det kan också vara ganska roligt. Det är kul att driva med varandra på en kamratlig nivå, och jag säger inte att vi måste sluta med det. Däremot måste vi vara medvetna om vad som finns under jargongen, och öppna för att avbryta skämtandet för att vara allvarliga med varandra när det behövs.

Det stora problemet är förstås att den manliga könsrollen är omöjlig att nå upp till, vilket gör att alla män på ett plan är öppna för att drabbas av den här kritiken, men eftersom rollen är omöjlig att nå upp till innebär det också att man aldrig kan bli färdig, och ingen kan någonsin vinna, vilket ser till att statuskampen hålls vid liv. Eftersom statuskampen ständigt är aktiv gör det att de flesta män också döljer sidor av sig själva för att inte visa upp sina svagheter.

Jag vill återigen påminna om att jag förenklar väldigt mycket, och det finns absolut situationer och umgängen där det är okej att visa svaghet i. Det varierar också mycket från man till man gällande vad det är som tolkas och uppfattas som svaghet. Men ett problem där är också att det finns en strikt kontroll över vilken svaghet det är som visas. Det mest skrämmande är inte sårbarheten i sig, utan den okontrollerade sårbarheten.

Men vi måste börja prata om det som är svårt.
Jag kan ta ett exempel från mig själv. Eftersom jag förespråkar att vi ska våga tala mer om sådant här så är det väl inte mer än rättvist att jag föregår med gott exempel, trots att det bär emot något oerhört.

Varje gång jag har sex med någon drabbas jag av ångest och en stark vilja att distansera mig från personen jag legat med, eftersom jag i sexakten har visat mig väldigt öppen med att jag faktiskt tycker helt okej om den människan, vilket i min värld blir en okontrollerad sårbarhet som visas upp, något som i sin tur leder till att jag får ett behov att återta kontrollen över situationen. Så här är det absolut inte för alla, alla är förstås inte lika känslostörda som jag är, men det är ju ganska intressant att en av populärkulturens absolut vanligaste troper, mannen som inte vill binda sig och har ”commitment issues”, ändå i mångt och mycket uppvisar ett liknande beteende. Man vill inte binda sig eftersom det då blir att visa svaghet.

Vi borde också prata om det här med one night stands. Vi uppfostras med tanken att hur mycket vi får ligga är det viktigaste. Det finns många skämt om att allt män gör åtminstone delvis är motiverat med att få ligga, och även om det är en vulgarisering så ligger det ju något i det. Vi får lära oss att vi är värdelösa om vi inte får ligga, och att allt annat är sekundärt. Och det här gäller oavsett om man faktiskt vill ligga runt eller inte.

Jag kan ärligt säga att jag inte tycker särskilt mycket om att ha sex med personer jag inte känner något för. Jag får inte direkt ut något av det annat än egoboosten, men eftersom jag internaliserat den här normen så blir jag extremt kluven och hamnar i en sorts dualitet där jag inte vill ha one night stands och liknande samtidigt som jag känner mig dålig och misslyckad för att jag inte har det. Och jag tror inte att jag är ensam om att känna så här.

När vi ändå är inne på sex så måste vi ju prata lite om hur mäns sexualitet porträtteras i vår kultur. Den är antingen farlig, ful eller komisk. Farligheten säger sig självt, och kommer från en väldigt lång och anrik tradition av att se mäns sexualitet som något okontrollerbart och djuriskt. Under borgerlighetens super-prydhets-tid (typ 1800-talet fram till början av 1900-talet) var det socialt accepterat att män, främst unga män, köpte sex. Det sågs förstås ned på, men det betraktades som ett nödvändigt ont och det rekommenderades till och med av läkare att män skulle få ”utlopp” för sin sexualitet. Annars kunde de bli farliga. Och med tanke på att majoriteten av alla sexbrott verkar utföras av män så kanske det ligger något i det hela?

Nej, det gör det inte. Att majoriteten av alla sexbrott har en manlig gärningsman handlar inte om mäns sexualitet, utan om en kultur som lär män att det viktigaste som finns är att de får ligga. Sexualiteten är sig är inte farlig, det är hur vi får lära oss hantera den som är destruktivt. Och det här blåses bara upp ännu mer av att vi pratar om mäns sexualitet som en okontrollerbar naturkraft, istället för att fatta att män är resonerande varelser som kan ta ansvar för sina handlingar.

Annars har vi det fula och det komiska kvar. En kåt man är då antingen äckligt och motbjudande (Jävla creep!), eller så är det skrattretande (Jag tittar på er, alla tonårskomedier som gjorts sedan American Pie kom ut för sexton år sedan). Nu menar jag inte att alla tycker såhär, utan det jag säger är att det är såhär det porträtteras, vilket då blir en del av vårt kulturella medvetande.
Och vad gör det egentligen med oss? Det kan ju inte vara positivt att få sin sexualitet ständigt porträtterad som något farligt, äckligt eller fult? Men trots det så fortsätter vi.

För att fortsätta om det sexrelaterade så pratar vi i princip ingenting om snoppar.

Men, kommer nu invändningen, det gör vi väl ändå? Penisar och fallosymboler finns ju överallt i samhället. Titta bara på midsommarstången. Och ja, vi nämner dem jättemycket. Men att sitta och skrika ”PENIS! PENIS! PENIS!” är inte att prata om dem. Ett gäng fjortonåriga killar som ritar kukar på tavlan i lektionssalen är liksom ingen djupare diskussion.

Det här får som konsekvens att många av oss kan väldigt lite om könsorganen de flesta av oss har, och det råder ett extremt tabu att be om hjälp eller ens nämna det om det skulle vara något fel på dem. Detta trots att prostatacancer är den vanligaste cancerformen överhuvudtaget, och testikelcancer kan leda till både sterilitet och död (Därför är Kolla Pungen ett så stört bra initiativ!). För att inte tala om alla andra sjukdomar och problem som man kan drabbas av. Det finns en uppsjö av olika sjukdomar som kan drabba snoppar och pungar som de flesta utan läkarlegitimation aldrig ens hört talas om. Jag vet folk som gått i år med att det svidit när de kissat för att de inte velat erkänna ens för sig själva att det eventuellt kunnat vara något problem.

Det här kommer också av en rädsla för svaghet och en otrolig känsla av skam när något med snoppen inte fungerar som det ska. När snoppen är hotad är det själva symbolen för ens virilitet och styrka som man, och tanken på att den inte fungerar som den ska är så skräckinjagande och avmaskuliniserande att de flesta föredrar att ignorera problemen och intala sig själva att allt är bra.

En annan aspekt gällande svaghet och rädslan för den är att det finns ett stort tabu bland oss män om att be om hjälp. Vi kan skämta om män som vägrar fråga om vägen, men i verkligheten får det betydligt allvarligare konsekvenser i form av bristande sociala skyddsnät och självmord. Att män tar livet av sig är enligt Karolinska Institutet mer än dubbelt så vanligt än att kvinnor gör det. Det beror troligtvis dels på grund av att män har svårare att be om hjälp och visa sig svaga, men också att män överlag har svårare att knyta djupa, meningsfulla kontakter, något som också handlar om att inte visa svaghet.

Det är relativt ovanligt att män pratar om svåra och jobbiga saker med varandra. Jag har många goda vänner som är män, men det är få om några av dem som jag pratar med om de här jobbiga sakerna med. Det betyder inte att jag tycker mindre om dem, eller känner att jag inte står nära dem, utan det är helt enkelt ett insocialiserat beteende. Det skulle i grund och botten kännas ganska konstigt att prata om svåra saker med en kille, eftersom vi får lära oss att vi inte ska göra det. Och här tror jag punkten finns där vi kan göra mest. Så jag vill uppmuntra alla er män som fortfarande läser att börja försöka prata om de här lite svårare grejerna med era killkompisar. Ni behöver ju inte göra en djupdykning ner i det värsta, men kanske fingra lite på kanten i alla fall? Våga försöka att tumma lite på gränserna för att skapa en kultur i gemenskapen som är lite mer förlåtande mot att prata om det som är svårt.

Jag har bara rört vid några av de problem som finns. Saker jag tycker är jobbiga. Det finns väldigt mycket mer att säga om det jag tagit upp, och det finns väldigt många fler problem att belysa. Men vi måste börja prata om det här! Det är inte okej att vi tiger ihjäl det längre, att vi vägrar ta upp det och hånar de som försöker. Vi måste skapa en öppnare mansroll där fler får möjlighet att visa sig svaga. Det bär på ett plan emot mig att alls skriva det här inlägget, och framför allt att jag berättar det om mig själv som jag gör. För det är att visa svaghet. Men jag tror det måste göras. Det fungerar inte att vi bara fortsätter vara tysta.

Så, här på Rimligheten har vi ett kommentarsfält, där ni kan vara anonyma. Testa att skriva ned vad det är ni tycker är jobbigt med att vara man. Om situationer där ni känt att ni hamnat i kläm mellan förväntningarna och verkligheten. Jag kommer att godkänna kommentarer så fort jag ser dem, och svara så gott jag kan.

Förändringen börjar med oss. Lycka till!

Hälsa som normförstärkare – Om smalhetsidealet

Jag läste nyligen boken Den kultiverade människan av Jonas Frykman och Orvar Löfgren, som båda är forskare vid Etnologiska institutionen vid Lunds universitet. Boken handlar om den borgerliga moralens genomslag och hur vi människor förändrades från början av artonhundratalet till mitten av nittonhundratalet i fråga om fritidsintressen, sexualitet, renlighet, osv, och hur mycket av det vi betraktar som naturligt och mänskligt idag egentligen är resultatet av förändrade normer från arton-nittonhundratalet. Kanske ska man vara lite historianördig för att komma in i boken, men oavsett så var det en intressant läsning.

Med ”borgare” nu syftar jag inte på den politiska högern eller på människor bosatta i en stad, utan den stadsboende överklassen.

denkultiverademänniskanBild härifrån.

En av de saker som tas upp är hur argumentet ”det är bra för hälsan” använts för att försvara och legitimera olika normer. Vi kan ta onani som exempel. Det fanns givetvis många olika typer av argument om varför det hela var skadligt och något som bara förtappade, vidriga människor gjorde, men det som vann störst gehör var att det var hälsofarligt. Onanisten eller masturbatören riskerade att bli sinnesslö och inåtvänd samtidigt som livskraften rann ur hen på grund av ovanan.

En liknande situation handlade om renlighet. Det var först under slutet av artonhundratalet som människor fick för vana att tvätta sig. Under det senare bondesamhället tvättade man sig på de delar av kroppen som var synliga, alltså ansiktet, händerna och halsen, inför att man skulle träffa folk utanför arbetet och gårdslivet, exempelvis på söndagarna när man skulle till kyrkan, men resten av kroppen tvättade man väldigt sällan om alls. Kanske tog man sig ett bad vid jul, men utöver det så var badande inget man gjorde.

Sen ändrades synsättet, något som i grund och botten hade väldigt lite med faktisk kunskap om hälsan att göra. Istället växte renlighetsidealet fram som ett sätt för borgerligheten att fjärma sig från arbetarklassen. Under den här tidsperioden rådde det ganska stora sociala oroligheter i Sverige, arbetarrörelsen hade på allvar börjat driva frågan om ökade rättigheter och ett mer jämlikt samhälle. Samtidigt var armodet stort i Sverige, och fattigdomen oerhörd, vilket i sig skapade mycket sociala problem. Socialismen hade slagit igenom och vann fler och fler följare och inom borgerligheten var man allvarligt rädd för en stundande revolution.

För att kunna hantera det här började man i högre grad isolera sig och försöka skilja sig själv så mycket man kunde från arbetarklassen för att visa att man inte var som de. Samhällsstrukturen var i gungning så man gjorde helt enkelt sitt bästa för att förstärka de skillnader som fanns för att kunna ignorera gungandet (Givetvis är det mer komplicerat än så här, och det fanns inom överklassen otroligt mycket medlidande med underklassen, även om man fortfarande såg dem som väsenskilda från en själv).

Så vad var det som kännetecknade underklassen? Jo, de var och bodde väldigt smutsigt. Trångboddheten gjorde att hemmen kryllade av matos, skadedjur och kroppsodörer, och de flestas arbeten var tunga och smutsiga. Det gjorde att även om folk sällan badade överlag så var underklassen alltid betydligt lortigare än vad överklassen var. Därför började man tvätta sig frenetiskt inom överklassen, för att accentuera den här skillnaden. Smutsen, eller orenheten, som man tog avstånd från var givetvis mer än bara fysisk, det fanns även enorma moraliska dimensioner av det hela, men det tog sin grund i den fysiska renligheten. Och liksom alltid varit och är fallet med samhället så började snart alla göra det som de rika gjorde.

Så renlighetskulten spred sig och snart kom ”orent” eller ”smutsigt” att innebära sådant som man tog avstånd från, som föll utanför normen. Även här använde man då ”det är bra för hälsan” som ett argument för att driva på den här förändringen av samhällsnormerna, och senare för att skambelägga de som föll utanför normerna. Tanken om ”orenhet” började alltså i hälsopåståenden, men användes snarare för att legitimera en samhällsnorm än av några faktiska kunskaper om hälsa och hygien.

Så, även om just renligheten varit något som vi idag känner är positivt, så kom det ursprungligen från en vilja att ta avstånd från underklassen och för att cementera vad som är norm (rent) och vad som bryter mot den (orent).

Vad har det här då med någonting att göra? Jo, i veckan har det varit väldigt mycket prat om övervikt. På ena sidan står bloggare som Lady Dahmer och Apan satt i granen, med flera, som talar om ”fat acceptance” och som nu senast lanserat hashtagen #uppmuntrafetma, och på den andra sidan har vi bloggaren och kolumnisten Katrin Zytomierska som hatar tjockisar och vill ha tjänstefolk som inte rymmer.

Zytomierska är långt från den enda som är engagerad i frågan, och det råder knappast någon större tvekan om att det idag i samhället finns en smalhetsnorm, som får som konsekvens att väldigt många människor mår väldigt dåligt över sitt utseende, för att inte tala om ätstörningar och annan problematik.

Men Rasmus, invänder ni kanske nu, är det inte vetenskapligt bevisat att övervikt är ett stort hälsoproblem? Och ja, det är det absolut, men vad som är övervikt utifrån ett rent medicinskt perspektiv är väldigt annorlunda från vad som i samhället anses vara överviktigt. Att vara lite tjock är helt enkelt ingen fara för väldigt många, eftersom våra kroppar är väldigt olika. Det som kan vara en farlig övervikt för en person är det hälsosamma för en annan, och det som är en hälsosam vikt för en person kan vara farlig undervikt för en annan. Men det här tar smalhetsnormen inte hänsyn till, utan istället finns det i grund och botten ett ideal som visas upp och som får agera mönster för alla, oavsett kroppstyp.

tjocksmalBild härifrån. Den ena ses som ohälsosam, den andra ses som hälsosam, trots att det inte alls behöver vara så.

Men Rasmus, kommer nu nästa invändning, det kanske stämmer att det inte är någon fara att vara lite tjock, men är inte fetma en helt annan sak? Och blir det inte skadligt att aktivt uppmuntra till det? Det är sant att fetma (beroende på var man drar gränsen) kan vara hälsofarligt. Men kom igen nu. Samhällsnormen kommer inte ändras för att ett gäng bloggare har en hashtag. Det handlar helt enkelt om att det hela blir mer uppseendeväckande då, vilket ökar chansen för att budskapet ska spridas mer.

Och slutligen: Spelar det egentligen någon roll för dig om någon annan, som du inte känner, har en kropp som inte är perfekt ur ett hälsoperspektiv? Om du tror att de kommer bli sjuka av sin vikt, låt dem bli sjuka då. Det rör väl ändå inte dig? Hade det på allvar funnits ett ideal av övervikt som riskerade att skada folk (tänk 1600-talet), så absolut, men nu gör det inte det. Det finns problem med övervikt i samhället, absolut, men det är knappast ett ideal. Det skadliga idealet går istället åt andra sidan av spektrumet, att vi av det uppmuntras till att vara för smala, för att inte tala om det skadliga i att vi lär en hel generation människor (främst tjejer) att hata sina kroppar. Där om något kan vi prata skadligt.

Vad är det då idag som kännetecknar underklassen idag? Jo, de är tjocka. Givetvis en sanning med modifikation, och det finns mängder av överklassare som också är runda om magen, precis som att det också finns taniga människor ur arbetarklassen. Men även om bilden av den rike borgaren som en korpulent herre i dyr överrock fortfarande lever kvar så är sanningen en annan. Att vara smal och vältränad är i allra högsta grad klassmarkörer, eftersom det visar att man har tid och råd att träna och äta rätt (samt att man haft turen att födas med gener som gör en naturligt smal).

Hälsoargumentet används nu istället i mångt och mycket för att legitimera och reproducera smalhetsnormen och idealet. Folk skriker inte åt tjocka människor på internet att de borde gå ned i vikt för att värna om deras hälsa, de gör det för att det sticker dem i ögonen att någon bryter mot normen för hur man bör se ut. Det handlar alltså inte om hälsa, trots att man använder hälsoargumentet. Det handlar om att befästa och legitimera normer.

Men Rasmus, kommer nu den sista invändningen, jag tycker ju inte det är snyggt med folk som är tjocka. Nähä? Så ligg inte med folk du tycker är tjocka då? Det är ingen som tvingar dig. Men du har inte rätt att tvinga på andra dina preferenser, eller kräva att de ska anpassa sig efter dem. Jag kan t ex tycka att det är snyggt med tjejer som har stora glasögon och lite emo-stil, men det vore ju fullständigt absurt ifall jag skulle börja skamma folk som inte är emos eller har synfel, eller hur? Mina preferenser är min ensak, och ingenting jag ska låta gå ut över andra. Detsamma gäller för dig. Och oavsett om du engagerar dig i folkhälsan eller inte, så kommer ingenting någonsin bli bättre av att skambelägga folk.

Att publicera bilder på döda barn är problematiskt

De flesta av oss såg troligtvis bilden som igår fanns på Expressens framsida, på Aylan, tre år gammal som ligger död i vattnet vid en strand. Det är en fruktansvärd bild som kommer in och stör vardagsidyllen, vilket troligtvis också är meningen. Man har tänkt att folk behöver chockas för att vakna upp ur sin bekväma medelklassdvala och inse hur jävlig situationen vi skapat i Europa faktiskt är, vilka faktiska konsekvenser det får för människor, för Aylan som inte blev äldre än tre. Idag ser vi bilder från när pojken begravs i Kobane, på familjemedlemmar som otröstliga gråter. Återigen är det väldigt starka, obehagliga bilder. Och publiceringen av de här bilderna är avgjort problematisk.
Låt mig först klargöra att jag absolut förstår anledningen till att tidningarna valt att publicera dem, och den här texten är inget fördömande av agerandet. Jag vill istället belysa varför det fortfarande finns en allvarlig problematik i att smälla upp bilder på en treårings lik och den sörjande familjen, och varför vi måste vara medvetna om den.

Anledningen till att de här bilderna publiceras är för att väcka folks empati, och verkligen personifiera vad det är som händer längs Europas kuster när det råder en allvarlig brist på lagliga sätt för flyktingar att sätta sig i säkerhet. Det är en gammal, men effektiv teknik som grundar sig i att vi människor har en tendens att reducera individers lidande till statistik när det är så långt bort. Att vi gör så beror i grund och botten inte på någon moralisk brist eller liknande, utan det är helt enkelt ett sätt för oss att hantera verkligheten. Vi kan inte hantera att ständigt vara medvetna om lidandet omkring oss, det fungerar inte att känna med i samtliga situationer runt om i världen. Men problemet är att det här också leder till att vi kan börja prata om ”volymer” när det rör sig om människoliv, och att vi kan distansera oss på ett sätt som gör att vi fattar beslut som får det här lidandet att fortsätta, vilket får förödande konsekvenser för människorna som faktiskt drabbas. Kort sagt så riskerar den här förmågan att göra oss okänsliga. Då resonerar de som publicerar bilderna så att de, genom att visa oss de här fruktansvärda fotografierna, kan få oss att vakna upp ur den här ”dvalan”, börja känna med och framför allt börja agera för att stoppa situationen. Och det verkar ha fungerat, eftersom det nu blåst upp en stark folkstorm av människor som vill hjälpa till.
Det här är bra, det är en positiv konsekvens, och det är mycket möjligt att det hela inte skulle ha hänt utan den här typen av bilder eller historier. Vi människor behöver överlag individer och deras historier för att verkligen kunna förstå hur det ser ut, och bilder är ett otroligt effektivt material för att skapa den här effekten.

Men trots det finns det en problematik, och det handlar om personlig integritet. För vi kränker integriteten på människorna vars döda kroppar plötsligt publiceras runt om i hela världen. Vi har överlag ingen tillåtelse, ingen rätt att göra det, vilket då också innebär en typ av avmänskliggörande. De här människorna är inte lika viktiga som vi västerlänningar, därför är det mer okej för oss att publicera bilder på deras lik.
Det som kan hävdas emot det här är förstås att vi redan nu ser de här människorna som mindre viktiga, vilket är anledningen till att vi inte hjälper dem.
Det blir också en form av intrång i de sörjandes. Att kabla ut bilder och filmer på folk som sörjer sina familjemedlemmar och vänner är i grund och botten ett fruktansvärt intrång i deras personliga sfär, och ögonblick när de är som svagast och mår som sämst blir plötsligt ögonblick som hela världen, oinbjuden, får dela.

På ett plan blir det hela pornografiskt. Hemska bilder drar till sig uppmärksamhet, och det tillfredsställer vårt bekräftelsebehov att se på bilderna och känna oss ledsna. Det bevisar för oss själva att vi är goda människor, som bryr sig om vår omvärld, trots att vi i grund och botten har dåligt samvete över att vi inte gör mer. Att känna med i bilderna lindrar det, vilket leder oss in på ytterligare ett problem:
Det är bra att vi har dåligt samvete. Dåligt samvete över sådana här saker, white guilt och allt vad det kan kallas är i grund och botten positivt. Det håller oss medvetna om våra privilegier, och det sporrar oss till att faktiskt göra något för att försöka göra världen till en bättre plats för andra. Vi borde omfamna det snarare än att försöka komma bort ifrån det.

Och jag själv då? Var står jag i det här? På ett plan tycker jag absolut att det är smaklöst att publicera bilderna till en nyhetspublik på det här sättet. Men samtidigt kan jag inte argumentera emot resultaten. Givetvis kan delar av mina invändningar komma av att jag själv helt enkelt inte vill se de här bilderna, att det blir för obehagligt. Men samtidigt känns det fortfarande perverst, i brist på bättre uttryck, att västerländsk media kan gotta sig i andras tragedi.
Det beror lite på vilken bild man har av media. Jag tvivlar inte för en sekund på att journalisternas och redaktörernas avsikter i det här fallet är goda. Jag tror inte på de cyniska förklaringarna om att de bara vill tjäna pengar, utan jag tror bättre om människor. De som publicerar och delar bilderna vill uppmana folk att hjälpa till genom att visa hur hemskt det faktiskt är. Men samtidigt går det heller inte att komma ifrån att de tjänar pengar på det. Men bristen här ligger inte i journalisternas eller redaktörernas moraliska karaktär. Det ligger i det kapitalistiska systemet som styr världsmedierna, och den gör att den här typen av bilder alltid kommer vara problematiska att dela och publicera.

Inom ett par dagar kommer Hannah också publicera ett inlägg på det här ämnet.

Åsiktsrelativismen (eller varför goda åsikter är mer värda än dåliga)

Jag läste reaktioner efter nedrivningen av SD:s reklamkampanj i tunnelbanan tidigare den här månaden, och jag såg ett återkommande mönster. Ett som jag känner igen från tusen andra debatter, från tusen andra platser, angående tusen andra saker, men ändå med en viss gemensam nämnare. Jag talar om den hejdlösa åsiktsrelativism som eskalerar mer och mer… Continue Reading

Studie visar att män som är taskiga mot kvinnor i spel ofta är kassa på spel, men vad betyder det?

Det har i dagarna kommit en ny studie som tittat närmre på hur kvinnor bemöts och behandlas i online-spelandets värld, och de har kommit fram till intressanta resultat om man ska tro vad nyhetsbyråerna och liknande skriver om den. Om vi bortser ifrån det fullkomligt horribla syftningsfelet i underrubriken i introduktionen (studien visar inte att… Continue Reading

Vi måste kunna ifrågasätta narrativ vi gillar också

Vi har alla varit där. Någon moderat eller någon med en annan politisk åsikt vi ogillar kommer med en verklighetsbeskrivning och man bara skakar på huvudet. Nej. Så är det inte. Och det är en lite skön känsla. Man känner sig häftig och källkritisk när man helt ifrågasätter berättelsen som dukats upp och hittar bevis… Continue Reading

Skola om pronomen

Jag fick på omvägar igår höra talas om en diskussion som ägt rum i en Facebookgrupp jag inte längre är medlem i rörande pronomen. Om jag förstod det hela rätt hade det kommit upp en bild på toalettskyltar med orden ”han, hon och hen” eller något i den stilen, och så hade ett gäng människor… Continue Reading